Två år har gått
här texten skrev jag för snart ett år sedan. Då hade det gått drygt ett år sedan vår dotter kom till världen , kl. 23:07 den 25 december 2007, och vi trodde att det var nedförsbacke som väntade oss. Återigen hade vi fel. Hela det första halvåret avlöste infektion efter infektion varandra och sammanlagt har vi spenderat 5 veckor på sjukhus 2009. Efter sommaren har det dock gått så mycket bättre. Ellie har klarat av sina förkylningar utan att behöva syrgas och de största bekymren har väl egentligen varit hennes tänder som är väldigt sega på att komma upp och ger upphov till långa perioder av matvägran som med vår historia är ytterst påfrestande. Vi är dock tacksamma för att det inte är värre och att hon i dag trots allt är en pigg och glad tjej vars största problem är att hon har "lite" problem med luftvägarna som kräver daglig medicinering.
Vår lilla älskling föddes i vecka 25+5, ca 3,5 månader för tidigt. Detta pga att jag (mamma) hade en urinvägsinfektion och dessutom bar på
GBS (grupp B streptockocker). Detta orsakade en för tidig vattenavgång och pga den stora risken att barnet skulle bli smittat så stoppade man inte upp förlossningen. 2,5 dygn efter att vattnet gått föddes vårt barn.
Det var en stor liten tjej som kom till världen på KS i Solna. Hon vägde 928 g och var 34 cm lång. Men i dessa sammanhang är det ju inte storleken som är det mest avgörande utan hur tidigt barnet fötts samt eventuella infektioner som barnet drabbas av.
De första dagarna mådde vår lilla tjej hyfsat. Hon behövde inte ligga i respirator utan krävde enbart CPAP. Oturligt nog slöt sig inte ductus och det gjorde att lilltjejen inte klarade av att syresätta sig ordentligt. Man försökte först att få ductus att sluta sig genom medicin. Tre doser fick hon men hon blev bara sämre och sämre. Så blev det dags för operation istället. Dagen innan lilla E's operation dog en av hennes rumskamrater efter sviterna från en operation. Vi blev naturligtvis ännu oroligare för att vår dotter inte skulle klara sig. Samtidigt som vi led med föräldrarna som förlorat sitt lilla barn.
Trots allt gick E's operation väldigt bra och dagen efter operationen mådde hon efter omständigheterna väldigt bra trots att hon nu var tillbaka i respiratorn igen. Därefter brakade helvetet löst. E hade smittats av min urinvägsinfektion och var nu jätte dålig. Dag för dag blev hon bara sämre och sämre även om det var upp och ned under dagarna. Tillslut låg hon i oscillator med 100% syrgas och väldigt höga tryck. En dag riktigt märkte man hur stämningen på salen förändrats. Vi förstod att det var riktigt illa ställt nu. Det var också nu vi fick frågan som vi fruktat. Ville vi döpa henne? Nej! Om nu Gud finns så ville vi inte ge honom vårt älskade barn utan en fight. Vi gav istället ett löfte om att hon skulle döpas när hon var tillräckligt frisk för att vi skulle kunna ha ett "riktigt" dop med familjen närvarande. Det skedde 9 månader senare när E kunde vara utan syrgas åtminstonne när hon var vaken.
Den där värsta tiden kändes som en evighet men i självaverket varade det bara någon vecka. Ytterligare en vecka senare var E såpass bra att vi fick flytta från KS IVA till Sachska barnsjukhuset. Allt gick så fort. På bara några dagar skulle vi vänja oss vid tanken på att lämna den underbara personalen och den trygga miljön på KS och istället ge oss ut i det okända. Så här i efterhand hade det varit bra att få lite mer tid på sig. Det är så olika miljöer på de olika sjukhusen och man har olika arbetssätt. Även fast personalen på Sachska var snälla och trevliga så var det ändå något annat än KS. Det var ju personalen i Solna som räddat livet på vår lilla tjej. Det var de som vi litade på när det gällde hennes omvårdnad.
För ca två månader sedan träffade vi en av dotterns läkare som berättade att det var ett år sedan E kom ur CPAPen. Det var verkligen en milstolpe för oss eftersom det betydde att vi skulle få flytta in på familjerum med vår lilla tjej. Det var så skönt att få rå om sin dotter och slippa personalens granskande blickar hela tiden.
Det gick framåt sakta men säkert. Med syrgasen gick det segt och vi var ganska bunda till rummet medans pappa var på jobbet. Jag var avundsjuk på de andra mammorna som kunde gå runt med sina barn i baljorna eftersom de inte hade syrgas.
Efter nästan 3 månader på sjukhus fick vi äntligen åka hem med vår dotter. Med syrgas förstås. Nu var vi utelämnade till hemsjukvården men var fortfarande inskrivna på sjukhus så vi hade livlinan att kunna ringa till avdelningen dygnet runt. Det kändes tryggt.
Efter några veckor hemma skulle vi börja mata E med flaska eftersom hon inte kunde få i sig tillräckligt med mat genom amningen. Det var också svårt att kontrollera hur mycket hon verkligen fick i sig. Flaskan var inte särskilt populär, mammas bröst var mycket bättre. Dessutom hade E dålig teknik så hon sög och sög men fick knappt i sig något. Så här i efterhand kanske man skulle ha lagt mer fokus på att hjälp oss med matningen med tanke på hur stora matningsproblemen var. Som till exempel ge råd om olika tekniker samt olika typer av nappar och flaskor.
Det var också när vi börjar med flaskan som hon börjar kräkas, kräkas, kräkas...
Ännu några veckor senare slutade E att äta helt. Hon ville inte ens amma. Jag undrade om hon kunde ha ont någonstans men läkarna hittade inget fel. Någon dag senare upptäckte jag att Es läppa var väldigt nariga och hårda och smörjde med vaselin. Efter det åt hon bättre och vi trodde att problemet var ur världen. Vi kunde inte ha haft mer fel, det var bara början till ett halvårs helvete. E började få sår i ansiktet som inte läkte, dessutom fick hon även sår i näsan eftersom sonden skavde. Hon hade så ont så ont. Man började misstänka att vår lilla tjej hade zinkbrist och efter att ha läst om det på nätet så var vi, hennes föräldrar, fullt övertygade om att det var just det det handlade om. Alla symptom stämde in. Hudläkare fick titta på henne men de trodde inte att det var zinkbrist utan att såren och utslagen i ansiktet kom av pulmicortinhalationerna. Dessutom tyckte de att det var vanskligt att testa för det på ett så litet barn eftersom provet måste tas fastande. E's läkare ville, tack och lov, ändå ta provet och så gjorde man. Tyvärr koagulerade det första provet så det tog flera veckor innan vi fick beskedet. Det var zinkbrist! Som vi hade hoppats och trott. Hoppats eftersom det är så lätt att bota. Redan någon dag efter att E fått zinktillskott syntes klara förbättringar. Såren läkte och hon började äta bättre igen. Det började även bli bättre med syrgasen och vi trodde att det nog bara var en tidsfråga innan vi skulle bli av med den. Då var E ca 5 månader okorrigerat.
Så var det dags för nästa bakslag. Det är nu det verkilga helvetet börjar. E åkte på en förkylning med nästäppa och skrällhosta. Vi blev inlagda på sjukhus igen, tyvärr inte på neo eftersom man är rädd förr att E har drabbats av RS-viruset, och det blev inhalationer var tredje timma. Ett par dagar senare fick vi åka hem igen. Samma natt fick E hög feber och diaré. Tillbaka till sjukhuset. CRP visar inte på någon infektion. Vi får åter åka hem. E äter väldigt dåligt och vi börjar fundera på om vi tagit bort sonden för tidigt. I samrådan med E's hemsjuksköterska sätts sonden tillbaka. Det skulle vi aldrig ha gjort. Lillan börjar kräkas och kräkas och kräkas. Till slut kan vi inte ens lägga ner henne utan att hon får reflux. Sonden tas bort igen men vår lilla tjej fortsätter att ha det jobbigt med refluxer. Hon vill inte äta längre. Enda gången vi kan få i henne mat är när hon sover och på grund av de täta ventolininhalationerna så sover hon dåligt. Till slut orkar vi inte längre. Det blir åter en tripp tillbaka till sjukhuset nu till neo tack och lov. Personalen beordrar oss att sova hemma några nätter. De förstår inte hur vi orkat så här länge utan hjälp. Ja, men vad gör man. Man har helt enkelt inget val i en sådan här situation. Det är bara att kämpa på. E är tydligen ett väldigt svårmatat barn för även de mest erfarna barnsköterskorna har svårt att få i henne mat. Hon blir uttorkad, dropppsätts. Vi börjar ångra att vi åkte in. Hon är nu ännu sämre på att äta än tidigare om det nu är möjligt. Det börjar pratas om PEG. Det är det som vi fruktat under hela den här perioden. Vi går med på att sätta upp E på operationslistan men hoppas hoppas hoppas att det inte ska behövas. Personalen har svårt att förstå vår ångest, men vilken förälder vill mata sitt barn genom magen? För oss känns det så onaturligt och djupt inom oss när vi ett hopp och en tro om att E faktiskt både kan och vill äta (till skillnad från vad den okänsliga läkaren som aldrig tidigare ens träffat vårt barn säger till oss), att det inte är något psykiskt utan att det faktiskt är något fysiskt som sätter käppar i hjulet. Hon älskade ju att amma så länge som hon gjorde det.
Vi får åka hem igen men vi får inte lillan att äta lika "bra" som hon gjorde innan vi åkte in till sjukhuset. Vi matar var tredje timma dygnet runt. Varje matning tar ca 1 timma och inte ens efter det är det säkert att hon fått i sig så mycket som hon behöver. Ofta kräks hon också upp det mesta hon fått i sig med andnöd som följd. Vi måste varaextremt försiktiga i hanteringen av vår dotter. Minsta rörelse kan vara förödande även en timma efter matning.
Vi går nu på sparlåga och känner att vi kommer inte att orka länge till om det ska fortsätta på det här sättet. Vi är fysiskt och psykiskt utmattade efter 8-9 månaders kamp. Vi får en operationstid (9 september) och dagen D närmar sig med stormsteg. Den här tuffa tiden sliter också otroligt mycket på vårt förhållande till varandra trots vår långa tid tillsammans. Att umgås 24 timmar om dygnet i en liten lägenhet och samtidigt ta hand om ett svårt sjukt barn där ingen ljusning finns i sikte är inte idealiskt för en relation. Tillslut finns endast energi över för att ta sig i genom dagen, timme för timme, minut för minut.
Så händer det som vi hoppats på så länge. Vår dotter har nu fått medicinen Singulair och den har haft en fantastisk verkan. Framför allt märks det på att slemproduktionen har minskat kraftigt. E börjar äta bättre och bättre och hoppet stiger inom oss. Tänk om vi kan få slippa den där operationen i alla fall. Vi pratar med E's läkare men hon tycker att vi ska genomföra operationen ändå, för säkerhetsskull. Ytterligare en vecka går. Lillan går upp jätte bra i vikt och fortsätter att äta bra. Vi pratar nu med neochefen och han håller med oss. Det är bättre om hon får äta själv. Han går med på att skjuta upp operationen, tycker att det inte gör något om vi missar en månad med PEG. Man ska inte operera i onödan. Vilken lättnad!
Vi har nu även börjat med smakportioner och det går faktiskt ganska bra. Under en period börjar E äta sämre igen och vi börjar ifråga sätta om vårt val var riktigt. Samtidigt har hon kommit igång bra med smakisar och vi känner att nu får det bära eller brista. Nu kör vi på med gröt och puré. Det är en klar hit. Tack och lov.
Sedan vi började med puréer och gröt har E gått upp hyfsat i vikt, ibland bättre och ibland sämre. Hennes viktkurva närmar sig sakta men säkert -3 (har varit nere på ca -4,5). Längd och huvudomfång är hon bra med på, nästan -1 resp -1,5.
Utvecklingsmässigt är hon helt med korrigerad ålder och det har hon varit i princip hela tiden trots att hon varit så sjuk. De första 8 månaderna kunde hon i princip bara ligga på mage, hon hade jätte dålig saturarion och fick reflux om hon låg på rygg. När det var som värst turades vi om att sitta med henne upprätt i famnen för att undvika reflux.
Även fast vi har haft en ofantlig otur så har vi åtminstonne haft tur på vissa plan. Inga hjärnblödningar har kunnat upptäckas med ultraljud och än så länge så har inte hjärtat tagit någon stryk. Dessutom är det mycket ovanligt att barn som haft så mycket problem med reflux och kräkningar som E haft äter "fast" föda så pass bra som hon gör.
Hur jobbigt det än har varit så är vi så ofantligt glada att vi har vår lilla tjej. Hon är ett riktigt litet charmtroll och så underbar och fantastisk. Visst, så tycker väl alla föräldrar om sina barn men vi tycker nog att E är lite extra fantastisk som är så duktig, underbar och härlig trots allt hon gått igenom under sitt första levnadsår.
I skrivande stund är E ca 14,5 månader gammal eller 11 månader korrigerat. Hon är en pigg och busig liten tjej (med betoning på liten) som ska klättra och klänga överallt. Trots det så är hon fortfarande väldigt sjuk och vi inhalerar salbutamol upp till 6 gånger per dygn (oftast i samband med måltider) och pulmicort 2 gånger per dygn. Vi är forftarande livrädda för att hon ska bli sjuk och är därför ganska så isolerade även om vi träffar folk i större utsträckning än under föregående år. Vi ser fram emot våren och sommaren då vi kan vistas ute mer vilket också gör det lättare att umgås med andra.
Ja så här har livet för vår lilla dotter sett ut fram till nu. Trots den långa texten har jag inte fått med allt som hänt eller kunnat skildra våra känslor för att kunna ge er en djupare förståelse för vad vi drabbats av. Vet efter att ha pratat med så många människor att det är svårt att ens kunna förstå ens en bråkdel av vad vi kännt under den här tiden om man inte varit i en liknande situation själv. Vi brukar säga att det som hänt oss är sådant som de visar i dokumentärer på TV.
Är högre makter ute efter att knocka mig?
Ok ni kan sluta slå nu, jag är nere för räkning...
Fotobok
Håller på och gör en fotobok. Det tar en hel evighet att ladda ner bilderna så jag passar på att blogga lite. Egentligen hade jag tänkt att göra en "egen" fotobok, med egna bakgrunder m.m. men det tog väldigt mycket tid och dessutom vet jag inte var jag ska få den tryckt till ett rimligt pris någonstans så jag har nog inte pysslat med den på ett år. Lite synd för jag har lagt ner mycket jobb på den men jag kanske kan använda det jag gjort på något sätt ändå. Det ska bli kul att få bilderna samlade dock, så man inte måste starta datorn så fort man har lust att se på lite bilder. Har tänkt att göra en bok varje år till Ellie över året som gått. Det var lite jobbigt igårkväll när vi satt och valde ut bilder för det är mycket känslor som man förträngt till någon mörkplats långt bak i hjärnan och som man helst vill ska stanna där. Ibland blir man dock påminnd (tyvärr lite för ofta enligt min mening).
Man skulle kunna tro att det är skönt att vara man och barnledig i nästan en vecka
Men det är det inte. Nu får ni komma hem tycker jag!
En riktig utmaning
Jag har varken tid eller lust att hålla på med bloggen för tillfället. Får se om jag kanske till och med lägger ned bloggandet helt och hållet, måste tänka över det lite. Men nu har jag ju blivit utmanad av
Caroline så då måste jag ju skriva ett inlägg.
Kopiera detta till din blogg,
Utmana
5 personer och berätta det för dem, samt personen som utmanat dig.
Varje svar måste börja med första bokstaven i ditt namn!
Alla svar måste vara riktiga, hitta inte på ord!
Om personen som utmanade dig har ett namn som börjar med samma bokstav
som ditt får du inte ge samma svar som han/hon gjort.
Du får heller inte skriva samma svar två gånger eller skriva ditt eget namn
som svar (förutom på fråga 1).
1. Vad heter du: Annelie
2. Ett ord på fyra bokstäver: Alla
3. Flicknamn: Annabelle
4. Pojknamn: Alfred
5. Yrke: Arkitekt
6. Färg: Azur
7. Klädesplagg: Annorak
8. Mat: Annanaspaj
9. Sak i badrummet: Aceton
10. Plats/stad: Avesta
11. En orsak att vara sen: Arg
12. Något man skriker: Attans!
13. Film: A night to remember
14. Något man dricker: Amarone
15. Band: Aha
16. Djur: Apa
17. Gatunamn: Arbetargatan
18. Bil: Audi
19. Sång: Annabelle Olsson
Jag utmanar
My Colourful Days,
Baby you can call me Sven...,
Guldkragens,
Janina,
Min Stjerna
Igår kom jag hem helt utmattad efter att ha trängts med en massa tanter...
...på syfestivalen i Kistamässan. Jag var där med
M och kikade runt i några timmar. Till att börja med kändes det som att det var quilting för hela slanten (lappteknik för er som inte vet det). Men när vi hade traskat runt några varv så började man hitta guldkornen. Jag som var ute efter lite av varje hittade en hel del godbitar. Det fanns några utställare som sålde väldigt fina trikåtyger. Det är svårt att få tag i det i syaffärerna i Stockholm så det var ett riktigt Mecka för mig. Det fanns så otroligt mycket fint så jag hade nog kunnat förköpa mig totalt. Fick dock lägga band på mig och begränsa mig till några få. Det ska ju finnas tid till att använda allt och plats att förvara det också.
Förutom tygerna köpte jag även några fina garnnystan som jag ska sticka muddar av samt mönster till en Amigurumi (virkad figur).
I de pärlshoppar jag ville titta i var det nästan omöjligt att ta sig fram så det blev inget sådant den här gången. Men tydligen så är det Syfestival även på våren så det kanske blir en tripp dit då också.
Blogaward
För en tid sedan fick jag ett blogaward av min vän som har bloggen My Colourful Days. Tackar tackar! Jag fick ett när jag nyss startat min blogg men jag fattade väl inte riktigt vad det gick ut på. Det tar ett tag innan man kommer in i bloggvärlden:-)
När det gäller det här blogawardet ska man visst avslöja tio saker om sig själv so here goes (för er som känner mig är det väl iofs inga hemligheter direkt):
1. Jag har gjort lumpen
2. Jag tycker inte om ytliga, omoraliska och otrevliga människor som inte tar sig tid att se vad som döljer sig under ytan.
3. Jag tycker om trevliga, varma och förstående människor. Sådana som kan sätta sig in i andra människors situationer.
4. Min första älsklingsfärg var såvitt jag vet röd. Jag drömde om att få en röd cykel, men det fick jag aldrig. Fast nu har jag en som jag köpt själv så då fick visst jag min röda cykel till sist :-)
5. Min nuvarande favorit färg är rosa. Under många många år var det blått som hägrade. Fast egentligen tycker jag om alla färger bara de är på rätt plats.
6. Jag har i min ungdom utövat konstsim. Nu blev ni allt förvånade va :-)
7. Jag älskar att pyssla...men det har väl knappast undgått någon.
8. Jag har varit tillsammans med min sambo i 9(!) år. Vi träffades i september 2009. Time flies...
9. Jag har snurrat 31 varv runt solen.
10. Jag har världens bästa och underbaraste dotter som tyvärr föddes 3,5 månader för tidigt så hon har haft en tuff start i livet och fått utstå mer än de flesta behöver göra under en hel livstid. Hon är en sådan kämpe och en riktig hjälte. Ett sant mirakel *kärlek*.
Jag skickar vidare bloggutmärkelsen till en nystartad blogg:
"Mina dagar som mammaledig"
Ibland undrar man hur de tänker
På sjukhuset alltså och det är samma sak hos tandläkaren. Alltid får man vänta och vänta. Idag hade jag tid för provtagning kl. 12 och sedan öppnade inte återbesöksmottagningen förrän kl. 13 men jag gick dit direkt efter provtagningen (som tog ca 3 sekunder btw) och anmälde mig i receptionen. När jag kom dit var det inte en kotte där men undan för undan fylldes väntrummet på. Och undan för undan blev alla inkallade utom jag. Först efter 1,5 h fick jag komma in till doktorn och det besöket blev som vanligt kort (man undrar vad det är som tar sådan tid för alla andra). Som vanligt kunde man inte säga riktigt vad det var men min snabbsänka låg lite högre idag än igår (8 i jämförelse med 5) så han (doktorn alltså) misstänkte väl att det var något virus och inte magkatarr som de pratade om på akuten. På två dagar har jag alltså spenderat nästan 5 h på sjukhus helt i onödan.
Japp, så har man spenderat kvällen på akuten...
Har haft magsmärtor sedan igår som kommer i intervaller med illamående som följd. Gick till jobbet ändå men i slutet av dagen blev det bara för mycket så E fick komma och hämta mig. Kunde inte fokusera på arbetet. Väl hemma ringde jag sjukvårdsupplysningen som rekommenderade mig att uppsöka läkare. Så jag traskade iväg till närmaste akutmottagning som tack och lov bara ligger några minuters promenadväg hemifrån. Väl på akuten gick det överraskande snabbt att få komma fram till receptionen. Det var bara ett nummer före mig och den tanten tog visserligen en evig tid på sig men sådant får man ha överseende med ibland. När det väl var min tur fick jag, efter att ha berättat varför jag var där, instruktionen att jag inte fick äta eller dricka något från och med NU. -Följ sedan den gröna linjen till kirugren...o-k-e-y!? Låter inte bra! Jaja, jag ska fatta mig kort. Proverna såg väldigt bra ut så det de misstänker är att jag har magkatarr eller att det är något med gallan. Ska dit på återbesök imorgon. Så så är det med det!
Tjingeling
Män som hatar kvinnor
Ja jag vet, alla andra har väl sett den redan men jag har inte velat se den eftersom jag inte gillade böckerna. Jag tycker att Stig Larsson skriver (läs skrev) på ett väldigt onaturligt sätt vilket irriterade mig mycket när jag läste serien. Det kanske låter snobbigt men allvarligt, vem titulerar folk fröken, konstapeln osv. nuförtiden? Inte är det många i alla fall. Filmen var dock bra mycket bättre än böckerna men vissa scener får en verkligen att må illa.
Nu är snart alla möbler på plats.
Nu har vi fått hem soffbord och två stolar som ska målas vita. Nu väntar vi bara på soffan, spända av förväntning :-) Våra grannar undrar nog vad vi ska med alla furumöbler till som vi släpar hem, men vi målar dem ju vita förstås då blir de så fina så fina.
Ellie har mått bättre idag. Bara lite hosta, snuva och nysningar. Pigg har hon varit i alla fall och matlusten har det inte varit något större fel på. Särskilt inte om det vankas pizza eller godis. Hon är en riktig liten gottegris, bustrollet.
Lite upp och lite ner
Vi hoppades att Ellie var på bättringsväg men idag har hon dock varit lite sämre. Hostat lite och varit slemmig, snorig och mer pipig (andningsmässigt alltså, vet att folk brukar tolka det som grinig). Hoppas bara att det inte blir sämre. Vi får mäta saturationen i natt igen för att se så hon inte ligger för dåligt till. Hon har legat helt ok de tidigare nätterna vilket ju är bra.
Idag blev vi äntligen av med våra satsbord. Har haft ute dem i två omgångar på Blocket och nu äntligen var det några som slog till. De var nog de sista av våra "gamla" möbler som lämnade oss. Nu är det bara "nya" grejor. Vi tyckte att det var väldigt skönt att bli av med soffan förra helgen eftersom den är så förknippad med tråkiga minnen för att inte tala om totalt nerspydd och sönderklöst. Den nya soffan kommer på tisdag vilket ska bli jätte skönt eftersom vi då äntligen kan få lite ordning i vardagsrummet. Har kollat in ett soffbord på Blocket också som vi funderar på att köpa. Vet dock inte om det blir för högt. Soffans sitthöjd är 45 cm och bordets höjd är 55 cm.
Världens sötaste
Vi vill inte att Ellie står upp i kökssoffan eftersom hon då kan ramla och slå sig rätt så illa. När hon för femtioelfte gången idag klättrade upp i soffan och ställde sig upp så sa jag till henne: -Titta mamma i ögonen och lyssna nu. Sitt ner i soffan annars får du gå ner på golvet. Vad tror ni då att hon gör. Jo lutar sig fram och pussar mig rätt på munnen. En sådan lite spjuver. Hon vet redan vilka knep hon ska ta till för att man ska smälta. Det riktigt glittrade i ögonen på henne efteråt. Hon var mycket nöjd med sig själv.
Ibland undrar jag
om folk riktigt förstår vad deras handlande kan leda till. Vilka följder sårande ord och tonfall kan få.
Hosta och snuva
Ellie började hosta igår när vi åkte i bilen. Vi hoppades på att det var för att hon blev illamående av bilåkningen men sådan tur hade vi såklart inte. Hon har hostat lite i natt och nu på morgonen är hon rejält snörvlig, nyser och hostar. Har inte någon feber ännu och är pigg och glad än så länge så det är bara att hålla tummarna för att det inte behöver bli någon sjukhusvistelse den här gången. Det är när hostan slår till som vi vet att risken för det är stor men förhoppningsvis har hon växt tillsig tillräckligt för att klara av det. Det är flera som har varit dåliga på jobbet så det är förmodligen därifrån det kommer, trots att jag spritat mig som en galning. Vi måste helt enkelt vara väldigt otursförföljda.
Jag har varit lite dålig på att uppdatera
som ni kanske märkt. Det beror på att jag börjat jobba så jag har helt enkelt inte haft tid eller lust för den delen. Förhoppningsvis kan jag göra några inlägg längre fram i veckan då jag kommer att vara ensam hemma igen.
Toodeloo!
Folk förstår nog inte hur fantastiskt det är
men i lördags åt Ellie en hel banan för första gången. Gissa om vi blev glada. Hon har gjort om bravaden idag så det var inte någon engångsföreteelse heller.
Har precis ätit en brakmiddag
Vi har bestämt oss för att göra riktiga söndagsmiddagar och har nu gjort stek två söndagar i rad. Blir fantastiskt gott. Idag har jag hunnit med att sy två kökshandukar och två löpare till köksbordet. Vi fixade lite fint i köket trots att bordet inte var klart och det var otroligt mysigt. Ska försöka lägga in bilder på det färdiga resultatet imorgon om jag hinner. Börjar ju trots allt att jobba imorgon igen.
Ta ta!
Det kommer att bli så bra
med det nya bordet. Det känner jag på mig. Bordet har nämligen två lådor i sig som blir perfekta att förvara bestick och servetter i. Vi som har så ont om lådor i köket behöver verkligen det. Bordet är dock inte på plats ännu eftersom benen är avskruvade. Det ska ju naturligtvis målas vitt också. Får se när det blir för nu börjar jag snart jobba efter drygt 20 månaders föräldraledighet. Börjar med konferens på torsdag-fredag och sedan drar det igång på måndag. Huh! Inte lätt att börja jobba igen när man varit borta så länge.
Mika is back!
Läste just på en annan blogg att Mika släppt en ny skiva. Har bara hört en låt än så länge
"We are golden" och den var helt ok men inte i klass med
"Grace Kelly" förstås. Videon var dock i typisk Mika stil. Jag och en kompis var och såg Mika när han var i Globen och det kommer jag definitivt att göra om ifall han kommer hit igen. Ja jag skriver såg för det var en helt fantastisk show med alla godbitar från skivan och en hel del nytt material också.
